Här är den så, min lista över årets bästa skivor, rekordtidig tror jag minsann att den blev i år dessutom. Som tidigare sagt, det släpptes väldigt många bra skivor i år och det här var då slutligen de tjugo bästa. Noterbart är väl att listan för första gången kompletteras utan en enda metal-platta. Det släpptes dock ett par riktigt bra sådana också, men de fick helt enkelt inte plats på listan. Jag nöjde mig även med att bara skriva kommentarer till de fem bästa i år. Länkar till Spotify finns om man trycker på bilderna längre ned, annars har jag gjort en spellista med en låt från varje platta också. Mycket nöje.
Jag tror inte att jag har sett den på någon annan topplista överhuvudtaget men det här var min klara favorit från det gångna året. Deras debutplatta från 2009 var riktigt bra och uppföljaren producerad av Flood och mixad av Alan Moulder blev ännu bättre. Klara influenser från The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine, Smashing Pumkins och liknande band ur den eran utan att för den sakens skull låta varken daterade eller som överflödiga kopior. Fantastiskt bra.
Bradford Cox har blivit lite av ny husgud de senaste åren efter ett par riktigt vassa plattor. Förra året med Deerhunters briljanta Halcyon Digest och nu i år med sitt soloprojekt Atlas Sound. Parallax når dock kanske inte riktigt upp till samma höjder som Halcyon Digest men det är inte långt undan. Rent musikaliskt är de båda plattorna ganska så lika även om Cox flummar iväg lite mer på Parallax. Man skulle väl kunna se dem lite som fantastiskt fina komplement till varandra.
Det känns lite som att Girls på sina två fullängdare och en ep snart klarat av bedriften att spänna över hela det musikaliska spektrumet. På Father, Son, Holy Ghost upplever jag dock att man lyckats samla ihop alla idéer till en helhet mycket bättre än vad man gjorde på sin första skiva. Inte för att det för den sakens skull saknas variation på den här skivan. Den innehåller allt från gospelsång till en låt som skulle kunna sammanfatta i stort sett all klassisk rockmusik. Imponerande.
Man kan ju lätt anta att Robin Pecknold satte sig med viss prestationsångest då han plockade fram skrivblocket och gitarren för att börja fila på nya låtar till den här skivan. Att följa upp en så lysande och unisont hyllad debut som Fleet Foxes självbetitlade första platta måste vara oerhört jobbigt. Jag tycker dock att han och resten av bandet får lov att vara riktigt nöjda med resultatet, Helplessness Blues är helt klart en värdig uppföljare.
Massiv 80-tals revival från Anthony Gonzalez och hans M83. Bombastiskt storslagen musik och trots två fullspäckade skivor upplever man aldrig att det blir tjatigt eller långtråkigt. Alltsammans håller väldigt bra standard. Kan mycket väl tänka mig att det här är en av Peter Gabriels favoriter från i år om han hört den. Ett antal av låtarna påminner väldigt mycket om just Peter Gabriel. Raconte-Moi Une Historie tar nog dessutom priset som årets mest utflippade låt.
Det börjar bli hög tid att summera året som gått. Ett händelserikt år får man väl lov att säga. Usama bin Ladin gjorde en kortlivad comeback i rubrikerna då han helt plötsligt var hittad, avrättad och sänkt i havet. Lite som ett Kinderägg, tre överraskningar i en. Vi fick uppleva ett antal revolutioner och Benny Anderssons kortlivade karriär som stadsarkitekt med sitt nedskjutna projekt "Kulturslussen".
Amy Diamond tolkade The Smiths i Musikhjälpen och Håkan Juholt lyckades med bedriften att föra sossarna ännu närmare avgrunden. Ett näst intill omöjligt uppdrag efter Mona Sahlins bländande insats. Inte mig emot dock. Ännu sämre gick det dock för Grekland, Juholts internationella motsvarighet. Rekordlåg pensionsålder och bonus för att tvätta händerna visade sig inte vara speciellt gångbart för statsfinanserna. Högst förvånande. Robin van Persie öste in mål för Arsenal och Sverige tog sig till EM-slutspel.
NASA avslutade sitt rymdfärjeprogram och Amy Winehouse anslöt till Jim Morrison och gänget i Club 27. Hon var bara en i mängden av kända personer som avled under årets gång. För visst känns det som att det var ovanligt många profiler som gick bort i år? Norske fotografen Terje Hellesø gick en tung match mot Mille "Kungabilderna" Markovic om priset i kategorin för årets mest misslyckade Photoshopjobb. Sedan tidigare har jag ju även avhandlat jordbävningen i Japan och Patrik Sjöbergs förehavanden.
Under de sista skälvande dagarna av december hann dessutom både Kim Jong-Il och SAAB att kasta in respektive handduk. Jag skulle nu därför vilja lansera en kampanj för att låta Victor Müller ta över rollen som ledare för Demokratiska folkrepubliken Korea. Det skulle rimligtvis kunna bli en minst sagt spännande union. För egen del då, det mest spännande som hände var väl att jag skaffade mig en iPhone, såg den fantastiska filmen Dogtooth och fick vara närvarande då Köpenhamn översvämmades. Typ.
Musiken så. Jag skulle vilja påstå att det har varit ett år då det släppts riktigt många bra plattor. De bästa släppen var aningen bättre förra året men breddmässigt är det här nog förmodligen det bästa året sedan jag började göra min lista. Tjugo stycken plattor är det dock fortfarande och jag har haft lite polsk riksdag med mig själv för att komma fram till ett slutgiltigt resultat och nu är jag nog faktiskt ganska nöjd med utfallet.
Ett stort tack till Play.com också som blivit lite av min nya huvudleverantör. En låg euro och fri frakt har gjort det väldigt gynnsamt att beställa från dem. Listan kommer väl förmodligen upp någon gång i mellandagarna skulle jag tro, som senast ska jag ha den upp på nyårsafton i alla fall. De här plattorna kan ni dock redan nu räkna bort från toppstriden och de här hamnade aldrig ens i min ägo och är därmed också borträknade.
Slutligen då, vad finns det att se fram emot till nästa år. Först och främst ska det bli väldigt spännande att se vad det blir av Lana del Reys platta. Hon har ju fått väldigt mycket uppmärksamhet och den kommer nog att klättra högt på topplistorna. First Aid Kit följer upp sin halvljumna debutplatta och jag håller tummarna för att de har hittat rätt den här gången. The Shins släpper nytt också efter fem års tystnad och Frida Hyvönen får dessutom gärna släppa en ny skiva om jag får bestämma.